LÅNGÖ
är en mestadels ofruktbar klippa, men har goda hamnställen vid det smala Långösund, som utför en del av farleden söderut från Raseborg. Det är därför inte osannolikt att, som G. Kerkkonen (1945, s. 181) förmenar, en 1340 i Reval nämnd Johannes Langhedes kan vara en här bosatt sjöfarare. Hon påpekar även den märkliga likheten mellan denna form av namnet Långö och den på 1200-talet belagda av namnet Hangö, Hangethe. Läget vid farleden kunde förmånligt utnyttjas för sjöfart och fiske, men under tider, då sjörövare grasserade, gömde det också på dödliga faror. Blev en bosättning här ödelagd, så måste ödesmålet väntas bli långvarigt, emedan ängs- och betesmarken var till omfånget knappare än på de flesta bebodda öar i trakten och sålunda föga lockande för en bebyggare. På återkommande och varaktigt ödesmål beror måhända, att Långö, trots sitt ovanligt goda läge, saknas bland de 1451 uppräknade flöteskatterna (s.) och inte heller på 1500-talet tillhör denna genom tradition och särrättigheter avskilda grupp av hemman. Till åtskillnad från dem är Långö belagt med 1/4 skattmark.
Att Långö inte kom att höra till flöteskatterna, kan också ha haft en annan orsak: att det ursprungligen jämte Gästersö ingick i Rösunds bysamfällighet. En av de fyra 1540-43 under Rösund skrivna bönderna, Mårten Tomasson, ses 1549-53 skriven på Långö (jämför s. och). I jordeböckerna följer Långö närmast efter Rösund, och när det 1623 omsider får ett utskrivet byamål, 2 stänger, så förefaller detta att vara utbrutet ur Rösunds i äldre böcker ofullständigt redovisade stångtal. I näbbskatts- och vissa andra skattelängder följs Rösund, Gästersö och Långö regelbundet åt, vanligen ställda sist i Barsgårds bol - men någon gång hela gruppen i Degerö bol. Tionde eller andra avgifter i säd erlade Långö icke.
Måns eller Magnus Tomasson anges som bonde 1557-81, sistnämnda år ej skattad för annat lösöre än 1 skålpund koppar, en ko och ett får.
En lista över mantal av år 1600 låter veta att Långö såsom förlamat är fritaget för gärden, men samma år utgör det en hjälpskatt, och 1601 års jordebok redovisar det utan anmärkning om ödesmål. Ett sådant synes dock ha förekommit under 1590-talet: en matskottslängd av 1592 utesluter Långö. Som bondenamn anges 1600 växelvis Joen Persson och Jöran Michelsson, 1601 Jöran Persson - möjligen avses en och samma person? Under de följande åren utelämnas Långö ur kända skattelängder, tills jordeboken 1623 nämner Erik Andersson som bonde här; 1624 års boskapslängd visar honom välförsedd med djur - men 1638 anges Långö ånyo som öde och förblir så några årtionden. Det återkommer inte som bondehemman, är från 1666 tidvis besatt med båtsmän, vilkas hustrur antecknas i mantalslängderna. Ånyo öde, står det 1676 under rubriken Förarrenderade hemman, vars innebörd är att det är lagt under Raseborgs gård för att främst nyttjas som fiskeställe. Åren 1706-24 betecknade tydligen ett oavbrutet ödesmål, men därefter hålles det besatt med torpare lydande under gården:
Hans Johansson, f. 1703, 1724 med mor Anna, f. 1687; 1734-44 med hustru Anna.
Jacob, torpare 1751, hustru Maria.
Jonas, torpare 1761, hustru Lisa, båda döda 1764; hon begraven 15/4, han 23/4.
Jacob Andersson, f. 1727, d. 1790, torpare 1765-90; hustru Anna Jöransdotter, f. 1730, som änka kvar på torpet, d. 1808.
Johan Jacobsson, den föregåendes son, f. 1758 på Långö, d. 18 ; torpare 1791-, hustru från 1790: Caisa Mattsdotter, f. 1761, hit från Gösbacka, d. 18 . (hon är även född på Gösbacka - bonddotter?)