LANGANSBÖLE

gick under 1500-talet och största delen av 1600-talet alltid under det korta namnet Böle, utsatt för risken att förväxlas med andra lika benämnda byar och gårdar; ännu in på 1700-talet brukades detta namn ofta. Det längre namnet möter i 1676 års mantalslängd i formen Långansböle, anknuten till det adejtiv som i dialekten heter lang. Måhända är det bildat med tanke på en ägare som varit ovanligt långväxt? Namnvarianter på -ans uppträder här och där i omnejden: Knopböle heter 1558 Knåpans, Pentby invid Billnäs någon gång Pentans, men Langansböle ses aldrig utan slutleden -böle. Tillfälligt står 1687 namnet Carisböhle.

I jordeböckerna 1540-43 antecknas för detta Böle 3 2/3 skattmarker, fördelade

Lasse Andersson 2 skattmarker,

Matts Persson 1 2/3 skattmarker.

Jordfördelningen, uttryckt i stångtal, är 1570-1623:

1570 stänger

Erik Andersson 7 1/6

Simon Michelsson 6 5/6

14

1601 stänger

Jören Eriksson 7

Simon Olofsson 7

14

1623 stänger

Lasse Michelsson 17 1/2

17 1/2

Utöver denna skattejord fanns i Böle ett med landbo besatt frälsehemman, omfattande 5 stänger vid sidan av de fortfarande 17 1/2 stängerna skattejord. Om frälsejordens besittning antecknas:

Frälseägare

Tor Bagge 1549-51

Per Jönsson vid Forsen 1552-61

Krister Tordsson 1567

Tord Andersson 1574-76

Landbönder

Simon Mårtensson 1549-51

Olof Persson 1552-59

(Bertil Jopsson 1557)

Olof Hansson 1561

Olof Andersson 1566-84

Bönder på skattehemmanen:

Lasse Andersson 1540-43

Erik Andersson 1549-88

Jöran Eriksson 1592-1613

Matts Persson 1540-59

Tiondelängderna 1557-59 Michel Persson

Tomas Michelsson 1561

Simon Michelsson 1564-71

Mårten Tomasson 1583-88

Anders Tynsson 1592-94, erlade 1593-94 för fattigdom halv gärd.

Simon Olofsson 1600-13

Lasse Michelsson, fogde i Raseborgs grevskap och sedan barndomen verksam i det grevliga husets tjänst, hade i två år burit rustningstunga för detta Böle när han 31/8 1613 av greve Sten Leijonhufvud fick det i förläning för sin och sin hustrus livstid; även hon, Margareta, var en av grevefamiljens trotjänare. Förläningen synes ha omfattat hela Langansböle: under Lasse Michelssons namn står 1623 såväl skattejorden om 17 1/2 stång som frälsejorden om 5 stänger. Den sistnämnda är möjligen identisk med det ödeshemman i Böle, varom 1619 skrevs: "grannen Lasse brukar ägorna". Genom det nära grannskapet till farleden och till residensstaden Ekenäs var Böle lämpligt som säte för grevskapsfogden, men denna egenskap behöll gården inte efter Lasse Michelssons tid. I 1624 års utsädes- och boskapslängd står den som ryttarhemman under hustru Margaretas namn, besådd med 3 tunnor råd och 1 tunna korn. Synbarligen var hon redan detta år änka; som sådan hade hon framdeles bekymmer av sin slösaktiga och på dryckenskap begivna son Nils Larsson, som bragte henne i fattigdom. Godset stod i skatteböckerna 1634-36 under hans namn, men tillhörde sedan faderns död det oskiftade boet. I ett tillägg till ödeslängden för 1635 och 1636 uppges att han "slätt utfattig övergav hemmanet med många små barn", och vid samma tid bötfälldes han för att som änkling ha lägrat sitt barns amma, vilken förut ostraffad haft tre oäkta barn. Vid hösttinget 1639 fick änkan Margareta en av sonen gjort pantsättning av gården förklarad ogiltig, lät rätten styrka att han inte fick driva henne därifrån och hänvisade honom till att efter hennes död skifta arvet med syskonen. Troligen efter hennes bortgång sålde han godset, 17 1/2 + 5 stänger, för 700 daler kmt till proviantskrivaren Antonius Gottman; när köpet uppbjöds vid ting 16/4 1641, ställde Nils svåger, Nils Tomasson i Träbolsta i Pojo, för sitt och sin hustrus, Ebba Larsdotters, bifall villkoret att köpesumman kom "under främmande mäns händer" tills skifte mellan syskonen var förrättat. En kolare Christoffer Kropp1, som måste ha varit gift med en annan dotter till Lasse Michelsson, klandrade 5/2 1642 försäljningen av halva skattejorden, 8 3/4 stänger, och anvisades att inom natt och år inbetala vad Gottman hade erlagt för den; sedan han försuttit fristen ogillades klandret, och köpet dömdes fast 3/3 1643. Men blott en kort tid ägde Gottman godset.

1 Kanske identisk med den 1650 vid Svartå bruk mantalsskrivna Christoffer Kolare?

Matts Tomasson skrevs 1645 som husbonde, i mantalslängden svarande för 4 personer, saknas 1647-50, möjligen beroende på att han då åtnjöt frihetsår efter ödesmål, återfinnes 1656-68, nu på det ena av två hemman som finns i Böle från seklets mitt tills de mot dess slut sammanförs under ett rusthåll. Hans hustru Margreta, skriven från 1656, sitter kvar som "mor" till 1676 hos nedannämnda dotter och måg.

Carl Michelsson, den föregåendes måg, bonde 1672- omkr. 1683, med hustru Karin (Mattsdotter); hon var sannolikt den hustru Karin, som 1687 satt inhyses i byn. Carl Michelssons hemman angavs ha legat över sex år öde, när det 1689 upptogs för att göras till rusthåll. Där sades då stå stuga och bod, båda gamla.

Henrik Andersson Båtman skrevs 1647 för ett helt gärdemantal i Böle och stod i mantalslängden för 5 personer. Han var då den enda beskattade bonden i byn - men försvann snart, kan knappast identifieras med den Henrik Båtzman, som 1666-68 satt inhyses i Böle med sin hustru Karin och troligen var densamma som 1672 hette Henrik Mattsson (nu utan hustru).

Erik Ambrosiusson, bonde 1656-81, med hustru Anna 1656-76, brukade den andra delen av det kluvna Böle; nämndeman från 10/6 1670 till 1681.

Henrik Eriksson, den föregåendes son, bonde och nämndeman 1685-91, flyttade 1692 till Skräddarböle som ödesbrukare, dog våren 1693. Gift senast 1666 med Margreta, som ännu 1687 står kvar i mantalslängden men synes ha dött före 1693.

Vid ting 17/3 1685 ingavs till rätten ett av greve Gustaf Mauritz Lewenhaupt 12/1 1684 givet donationsbrev till f.d. grevskapshoppmannen Herman Thim på "sin frälse del" av "Karis Böhle" (Langansböle), men begäran om laga uppbud av besittningsrätten avslogs på grund av nämndens förklaring att intet frälse fanns i Böle efter det att grvskapet (1681) hade reducerats till kronan. Med större framgång intresserade sig två av kronans befallningsmän för det välbelägna godset. Den på Horsbäck bosatta Hans Borgman, som 1681-84 förvaltade Raseborgs härad, utverkade 19/2 1686 en tingsrannsakning över det ena Böle-hemmanet, troligen det förut av Carl Michelsson bebodda, och fick 15/12 1687 landshövdingens frihetsbrev på detsamma, men dog senast i juni 1688. Hans änka Christina Drysell överlät det 10/10 1688 åt Henrik Henriksson medelst en på frihetsbrevet gjord anteckning, och denne synes ha besuttit det ett år, varunder han enligt en senare utredning skall ha uppfört en stuga, innan han nödgades avstå det till det rusthåll som efter indelningskommissionens beslut bildades av hela Langansböle.

Det uppgavs senare, att Henrik Henriksson en höst, tydligen 1689, avstod hemmanet till den tillträdande rusthållaren, kronofogden Johan Wallman. Redan 8/3 1689 hade Wallman av jägmästaren löjtnant Evert von Jordan fått tillåtelse att upptaga detta ödeshemman "för en dragon Rustning att utsätta", och vid årets sommarting hade han fått vittnesbörd om dess tillstånd. Vid en längre fram (1697) gjord rannsakning om Henrik Henrikssons anspråk på ersättning för vad han under sin korta tid hade uträttat på hemmanet omtalades Wallmans tillträde i ordalag som antyder att denne samtidigt eller tidigare fick även Henrik Erikssons hemman: "Kommandes - - Wallman efter honom (Henrik Henrikss.) där till, då det med det andra hemmanet ibidem (därstädes) är blevet honom uppdraget och indelt till rusthålls stom". Troligen fick Wallman först 1691 eller 1692 Henrik Erikssons hemman: denne råkade 1690 ut för att bära ansvar för en skogsbrand, som utgick från hans sved och ödelade det mesta av Böles och dess östliga grannbyars skog, och möjligen föranleddes därav hans bortflyttning till Skräddarböle 1692. Vid tinget 13/3 1693 nekade han till att elden skulle ha kommit från hans sved; vid sommartinget 20/7 s.å. fastslogs efter syn att så hade skett, men Henrik hade om vården dött utan att efterlämna egendom.

Johan Wallman dog 28/3 1696 och jordfästes i Karis kyrka 28/6 s.å. Han hade åren 1694 och 1695 drabbats av eldsvådor på Böle: ett nytt torkhus med malt och en ria med obråkat lin hade förstörts. Sin kvarlåtenskap hade han, barnlös, testamenterat till hustrun Maria Grönvall, som måste kämpa hårt för att värja den mot kronan och privata fordringsägare. Däri ingick bl.a. besittningsrätten till två kronorusthåll, jämte Böle det i nuv. Bromarv belägna Brutuböle. Under några år hade hon bistånd av en andra make, Johan Hansson Behm, förutvarande kronofogde och sedan tullnär, med vilken hon i januari 1699 var omgift. Men 1706 satt hon för andra gången som änka, nu med både barn och styvbarn. Vid hösttinget d.å. utbjöds för Wallmans balans hos kronan rätten till Böle rusthåll och därvarande lösöre till den mestbjudande, varvid länsmannen i Karis, Henrik Eriksson, lovade att lösa in allt för 100 daler kmt utöver det vid värdering åsatta beloppet. Han tillträdde dock ej rusthållet - omkom våren 1708 genom fall under ritt. Även Behm, som innehade rusthållen Ekerö och Bockboda i Pojo, efterlämnade en stor balans i sina räkenskaper till kronan, och Maria Grönvall blev inte under sin livstid fri för kammarrevisionens krav, som gällde hennes båda män; enligt dess balansräkning år 1719, då hon som flykting vistades i Stockholm, hade hon lösöre för 5479 daler kmt, vartill kom värdet av rusthållen, men krigstidens förvecklingar hindrade en likvidation. Hon dog i Stockholm 1722, och efterräkningarna fortfor in på 1730-talet att bekymra hennes barn och styvbarn. Maria hade systrar i Stockholm, var måhända själv bördig därifrån.

En landbonde Erik, med hustru Malin,1 är 1706-12 skriven på Langansböle, men saknas i 1719 års ryska skattelängd. En kontributionslängd från slutet av ockupationstiden nämner Maria Grönvalls styvson Carl Behm som ansvarig för gårdens utskylder. En arrendator Johan Irfving förestod den 1720.

1 Möjligen var hon den 72-åriga änkan Malin i Langansböle, som dog 1736 och begrovs i kyrkan i Snappertuna 2/1 1737.

Greta Behm, Johan Behms och Maria Grönvalls dotter, f. 1699, d. 1757 - begrovs 25/12 i Snappertuna kyrka, värjde efter moderns död sitt och sin yngre, i Stockholm kvarblivna syster Catharinas arv gentemot halvbrodern Carl på Ekerö i Pojo och mot sin avlidna fars fordringsägare och borgesmän. Hon gifte sig 1724 med handelsmannen i Ekenäs Carl Lampa, f. 1696, d. 1737, som bosatte sig på rusthållet - och därmed i staden ansågs undandraga sig sina förpliktelser som borgare. Ägare till Langansböle blev han inte direkt genom giftermålet: han nödgades köpa det för 1100 daler kmt av överstelöjtnanten Christian Henrik Ekestubbe i Tenala, vilken hade tillöst sig det av kronan genom att täcka Johan Wallmans balans. Köpesumman blev dock ej till fullo erlagd under Ekestubbes livstid; hans son, sergeanten Erik Ekestubbe, förde 1723-33 en rättegång mot Lampa för att erhålla en återstod av 700 daler kmt. Greta Behm gifte 13/6 1738, året efter Lampas död, om sig med Henrik Forsman, f. 1702, rusthållarson från Vaanila i Lojo. I n "löftesskrift" av 25/8 1738, vari rusthållarna Johan Wikström på Störsvik i Sjundeå och Hans Hansson på Kyrkstad i Lojo trädde i borgen för Forsmans skötsel av Langansböle och fullgörande av rusttjänsten, vitsordades han son som en "nykter, förmögen och flitig arbetare", och det intygades även att han hade tillträtt rusthållet "såväl igenom köp som giftermål" - med köpet avsågs möjligen att Forsman hade klarat av den ovannämnda skulden till Erik Ekestubbe.2

2 Ännu vid tinget 7/3 1744, § 19, berördes 1738 års mellanhavande med Ekestubbe, och därvid framgick att Svartå-patronen Henrik Johan Kreij hade försträckt medel till dess avveckling. Forsmans "köp" kan även ha gällt avvittringen av Lampas barn, vilken förrättades 24/4 1738.

Vid vintertinget 1752 fick Henrik Forsman ett intyg om att han efter sitt tillträde till rusthållet hade använt 15000 à 16000 daler kmt till att betala därpå vilande "gäld och krono balans", dessutom ansenliga medel till att uppodla åker och äng samt till husbyggnad, i synnerhet ladugårds- och uthus, varigenom han hade hjälpt upp det ur ödesmål som varat allt från det stora kriget till seklets början och bragt det i ett gott tillstånd. Vittnesbördet anger att Lampa under sin tid inte hade förmått lyfta gården ur dess förfall. Måhända kan intyget ha begäts för att befordra Forsmans strävan att skatteköpa rusthållet, ett mål som han uppnådde 13/6 1758. Därförinnan hade Greta Behm dött och Forsman 2/4 1758 gift om sig med Elisabet Limonia, f. 1723, d. 1790, dotter till kaplanen Jacob Limonius i Sjundeå. Forsman dog 1762, begrovs 2/6 i Snappertuna kyrka; vid bouppteckning och arvskifte, som förrättades 3/6 1762 och säges ha överrumplat den barnlösa änkan, lämnades hon utan giftorätt i fastigheten ehuru den hade blivit skatteköpt under tiden för hennes äktenskap. Härom uppstod en rättegång mellan henne och de två styvsönderna Jacob och Henrik Forsman, vilka hade fått ärva var sin hälft av godset, och den bilades 1764 genom att Jacob på sina och den ännu omyndige Henriks vägnar beviljade henne ordentliga sytningsförmåner.

Jacob Forsman, Henriks son, f. 173 , förestod efter fadern en tid värdskapet på Langansböle, men var främst knuten till Vaanila, som han ärvde efter sin i december 1763 avlidna farbror Jacob Forsman och där han själv 1798 slöt sina dagar. Farbrodern hade varit förmyndare för den ännu omyndige studenten Henrik Forsman, född 23/7 1744, inskriven vid Åbo Akademi / 17 , och även i denna egenskap efterträdde den unge Jacob sin farbror, genom häradsrättens beslut i april 1764. Sina studier avbröt Henrik tidigt och försökte sig på krigarbanan: han kallas 1768-71 volontär vid Nylands dragonregemente, 1769-74 korpral, 1777-80 sergeant, 1782 avskedad sergeant. Av de skuldmål, i vilka han var invecklad, framgår att han ägnade sig åt något slags handel, bl.a. som ägare till halvparten i en kajutbåt, brukbar för Revalsfart. Om Langansböle yttrade han 1771 vid ett besök hos brodern: "ett lappris rusthåll föder mig inte, utan svenskt stål skall föda mig", men gjorde inte som militär större lycka än som godsägare. Bröderna var oense om innebörden i arvskiftet 1762: Henrik sade än att han därvid "frivilligt" hade avstått halva rusthållet till Jacob, än att Jacob till honom hade avstått sin "eljest tillhöriga andra hälft" i vederlag för att han ensam tillträdde farbroderns Vaanila. Sin hälft av godset sålde han 5/11 1771 för 8000 daler kmt till Jacob, som hos honom hade en skuldfordran på över 6000 daler, och undgick därmed främmande fordringsägares försök att komma åt egendomen. Senare påstod han att köpet, avslutat på Mjölbolsta gästgivargård, var "chimérique", ett skenköp, med förbehållen rätt till återköp, och att han alltjämt hade besittningsrätt till halva rusthållet. Även sedan köpet var lagfaret, berördes i tingsprotokollen Henriks återkommande skuldmål i ordalag som förutsatte att halva godset var hans. Åren 1772 och 1773 förvaltade Jacob hela Langansböle och dess augmentsräntor, genom en landbonde som skulle betala 30 tunnor spannmål årligen men inte kunde prestera allt. 1774-76 uppbar Henrik halva rusthållets avkastning, och vid båda tingen 1777 fördes bröderna emellan en rättegång, varvid både arvskiftets och köpets innebörd omtvistades och Henrik bl.a. av Jacob fordrade redovisning över förvaltningen 1772-73. Trots denna oförsynthet blev saken tydligen bilagd genom förlikning: Jacob insåg broderns oefterrättlighet, men ville inte ställa honom på bar backe med hustru och små barn. Gårdens båda hälfter sköttes framdeles var för sig, men med oskiftad skogsmark. Till vintertinget 1784 instämde Jacob en handelsman i Ekenäs, som oaktat vitesförbud hade låtit hugga och bortföra några lass ved; då svaranden sade sig haft lov av Henrik, invände Jacob att även hans lov hade bort begäras, men nedlade efter något betänkande sin talan. Ännu långt efter broderns död betalade Jacob för honom en stor skuld för att skona sterbhuset.

Henrik Forsman gifte sig 12/12 1769 med Anna Sofia Fernström, f. 1754 i Sverige. Han dog 1784, efter den 3 april, och 1786 ingick hans änka nytt gifte med rusthållarsonen från Tenala (?) Johan Dahlstedt, f. där 1751, vilken därmed tillträdde halva rusthållet. Sedan av Henriks två till manbar ålder komna söner en gått till sjöss 1795, den äldre avlidit 1804, träffades inom familjen 17/1 1805 ett avtal om att den äldsta dottern Hedvig Johanna Forssman, f. 1772, skulle utlösa sina samarva med 888:42:8 rdr riksgäldsmynt, därifrån dock avdragna de skulder för vilka egendomen häftade, och mottaga det halva rusthållet så snart styvfadern Dahlstedt var hugad att mot betingade sytningsförmåner avstå från värdskapet; i en bifogad anteckning förband han sig att göra detta vid Michaeli 1809, men redan 1808 mantalsskrevs Hedvig som innehavare. Samma år 21/7 gifte hon sig med skepparen Johan Qvarnström, f. 1761 i Läpp i Karis, vilken därefter skrevs som rusthållare.

Jacob Forsmans hälft av rusthållet stannade i hans ägo

Sedan rusthållet delats mellan bröderna Forsman, kunde de var för sig välja mellan att hålla legofolk eller anförtro bruket åt landbönder. En landbonde Johan är mantalsskriven 1765. Sommaren 1768 hade Henrik Forsman en drängfogde Henrik Eriksson. Av kyrkböckernas och mantalslängdernas knappa anteckningar synes framgå, att Jacob Forsman oftast höll en landbonde, varemot Henrik hade legofolk. Som landbönder antecknas:

Henrik Henriksson, f. 1734, gift senast 1762 med Maria Isaksdotter, f. 1738; avgången 1781.

Johan Johansson, f. 1726, gift senast 1761 med Maria Andersdotter, f. 1741, d. 1783 - mantalsskrivna 1782.

Matts Mattsson, f. 1744, senast 1768 gift med Eva Johansdotter, f. 1745; kyrkskrivna 1785-90, mantalsskrivna 1791.

Carl Forsbeck, f. 1742 i Finby, på 1770-talet skriven som skomakare vid Langansböle, landbonde 1796-1802, då även krögare; gift (troligen i sitt andra gifte) med Anna Johansdotter, torpardotter från Torsholm under Raseborg, f. 1761 el. 1767. Bosatte sig på Grop 1802. (1791-94 på Lövsunds torp under Norrby.)

Jonas Pihlström, f. 1753, hit från Tenala 1802, gift med Maja Jöransdotter, f. 1753. Skrivna här ännu 1808.

Ett torp under Langansböle antecknas i kyrkboken 1785-90 och därefter, bebott av:

Erik Nyström, f. 1741 i Dönsby, senast 1773 gift med Märta Johansdotter i Österby, f. 1743, kyrskrivna 1773-90, återkomna 1800 som svärföräldrar till nedannämnda Johan Lindberg.

Jöran Kurman, f. 1727 el. 1740 i Livland, bosatt 1782 på Kurby, 1786 Hurskursnäs, senast 1791 Langansböle; gift senast 1782 med Stina Carlsdotter, f. 1740 el. 1753 på Horsbäck; Jöran död 1798.

Tennis Mårtensson, f. 1759 i Livland, gift med Anna Lisa, f. 1767; hit 1798, bortflyttade 1800.

Johan Lindberg, f. 1773 i Livland, gift (1800?) med ovannämnda Erik Nyströms dotter Stina, f. 1773 el. 1774 i Karis; hit 1800.

Carl Nyström, f. 1777, son till ovannämnda Erik Nyström, underskrev 17/1 1805, som måg i familjen Forsman, överenskommelsen om halva rusthållets överlåtande till Hedvig Johanna Forssman. Med vilken av döttrarna var han gift? Vilken ställning hade han i gården?

Snappertuna Fornminnesförening r.f.- en medlem av Finlands Svenska Hembygdsförbund FSH r.f.